Textkomp(is)

Textkomp(is)

Dom kan man trampa på tårna

Bli en textkompisPosted by Anna Sat, March 23, 2019 14:40:35

Som språkkonsult är mitt perspektiv att det faktiskt är ganska svårt att skriva, och att det finns många som kan gynnas av hjälp och stöd när de ska producera bra texter. Jag lägger ingen värdering alls i om det är saker i språket som man inte kan, för vem kan allt?

Jag vet dock att det är lätt att få ömma tår när det handlar om språk och jag tror att det är på grund av två saker:

1. Om svenska är vårt modersmål så har vi höga förväntningar på vår kunskapsnivå.

2. Om det är något som vi inte kan så påpekas det ofta på ett otrevligt och oönskat sätt.

Det här är anledningen till att jag inte språkgranskar, eller kommenterar text oombedd. Ingen ska behöva få min åsikt om de inte vill ha den.

Ibland blir jag dock överrumplad av andra, vilket hände mig härom dagen när en person valde att skriva dom, istället för de och dem och en tredje person riktade en kommentar om valet till mig. Utan att tänka svarade jag bara att jag tyckte att det var en utmärkt strategi om man till exempel hade svårt att lära sig skillnad på de och dem.* Personen som hade skrivit dom svarade då blixtsnabbt: och även om man kan det.

Ridå.

För mig handlar det bara om ett val, eller en strategi, som är fullkomligt logisk och helt acceptabel, oavsett anledning. Det kan finnas språkpolitiska anledningar till att välja dom, det kan vara så att man känner någon som tycker att det är svårt och att man vill visa solidaritet, eller så kan man tycka att systemet med de och dem känns onödigt krånglig. Vad vet jag. Främst i min hjärna låg helt enkelt tanken att många tycker att det är svårt. Men, i min vilja att visa att språkbrukare ofta kan göra dessa val helt oproblematiskt lyckades jag istället att trampa min kollega på tårna.**

Det är svårt att lägga band på kunskap, men när man kan mycket om språk är det nästan alltid en nödvändighet tyvärr, för många har omringat sig av en taggtråd som försvar mot andras oönskade kommentarer. Det är förståeligt men väldigt synd. Det krävs enormt mycket förtroende vid textgranskning och man måste ofta arbeta sig igenom taggtråden först innan man ens kan göra någon nytta.

Det här är kärnan i anledningen till att jag inte gillar språkpoliseri. Det bygger bara upp en mur mot verklig hjälp och en misstro mot språkgranskning. Det gör helt enkelt mitt jobb så onödigt mycket svårare, och tår så otroligt mycket ömmare.




*Jag vill ändå notera att om man skriver i sin yrkesroll så är det en bra idé att kolla med sin arbetsgivare vad de har för regler när det gäller skrivande i arbetet. Dom kan anses ha en lägre stilnivå och då är det bra att föra en dialog om sitt val.

**Jag bad naturligtvis min kollega om ursäkt för att det kunde tolkas som att jag hade kritiserat hens kunskapsnivå.







"Man måste ju bevara språket"

KlarspråkPosted by Anna Sun, March 17, 2019 15:13:01

Jag har mött en hel del människor som arbetar med myndighetsutövning, alltså människor som i sin yrkesroll representerar staten och som ska upprätthålla de demokratiska värden som vi som medborgare har kommit överens om. En av våra demokratiska rättigheter är rätten att förstå myndighetsinformation. Ett regelverk för detta är till exempel språklagen, men det finns fler källor som informerar dem som arbetar för staten hur de ska kommunicera med medborgare, och ändå möter jag så ofta människor som säger så här:
Det finns många problem med den här synen på språk. Här är några:

1. Din föreställning om att språket utarmas baseras på känsla, inte på fakta.

Det svenska språket löper ingen större risk att försvinna, och de risker som finns ligger inte på ordnivå. Föreställningen att ord som man själv gillar försvinner är högst personlig och inte alltid förankrad i forskning.

2. Din föreställning om vad som är korrekt.

Det som du lärde dig i skolan kanske inte längre gäller. Språket har gått vidare men du står kvar. Det är en Sisyfosuppgift att sträva emot språkutveckling. Andra språkanvändare är helt enkelt inte intresserade av din känsla för vad som är korrekt.

Men? Det som är korrekt är väl korrekt? Nej! Det är användare som styr språket. När vi som språkgemenskap i stort accepterar en förändring så blir den till slut korrekt. Om det känns jobbigt att acceptera så utmanar jag dig till att börja säga i, istället för ni, det var nämligen korrekt förr.

3. Tanken att du i din yrkesroll har ett ansvar att bevara språket.

Det finns de som har som yrke att bevara språket. De är utbildade och kunniga och vet vad man bör fokusera på. Om det inte uttryckligen står i din yrkesbeskrivning att det är en del av ditt jobb så är det alltså inget som du ska syssla med. Troligtvis för att du inte har kunskapen.

Men, har inte alla rätt till språket då? Jovisst, men språkbevarande insatser får man syssla med på fritiden. Det finns många initiativ som man kan ta del av där det ivrigt diskuteras hur det står till med språket. I dessa grupperingar går det utmärkt att bevara vilka ord man vill. På fritiden är det din fulla rätt att blogga, skriva debattartiklar, oroa dig för språkets välmående och svänga dig med svåra ord, men i ditt arbete är det inte alltid lämpligt, speciellt inte om du representerar staten. Då ska du uttrycka dig enkelt. Det är lag på det.



Läskiga luckor

Härliga, roliga språk!Posted by Anna Sat, March 02, 2019 15:55:52

Som språkvetare tycker jag att det är spännande när språket inte riktigt beter sig som förväntat. Språkanvändare kan istället tycka att det är lite jobbigt när språket inte rättar sig i leden.

I språktidningen nr 1 2019 hittar jag till exempel språkpolisen Ulf* som skriver så här:

Ulf har hittat en lucka som han tycker känns lite jobbig. Hans inre språkpolis vill styra upp och rätta till. Finns där ett upp så måste det finnas ett ned, tycker han.

Fenomenet som Ulf har hittat kallas för partikelverb och de är onekligen en skojig skara verb. Genom att lägga till sådant som till exempel prepositioner eller adverb till så skapas nya betydelser.

Ta till exempel ordet bryta, som (bland annat) har dessa partikelverb:


Betydelsen av verbet bryta ändras alltså för varje gång man ger det en ny partikel.

Partikeln ger ibland verbet en bokstavlig betydelse, som till exempel bryta av, men tittar man på partiklarna upp och ner i exemplet bryta ser man att de inte skapar betydelse som har med riktning att göra. Att bryta upp innebär att du lämnar något, i vilken riktning som helst, och att bryta ned innebär att du förstör eller delar upp något, även detta i vilken riktning som helst. Partikelverben vill alltså inte alls rätta sig i leden och betyda det som man tror att de ska. Ibland kan de till och med vara så busiga att de har två partiklar med samma betydelse. För är det egentligen någon skillnad mellan brinna upp och brinna ner?

Så måste det finnas ett upp och ett ned av varje partikelverb? Nej så klart inte. Letar man lite så hittar man snabbt en massa exempel på partikelverb där det finns ett upp men inte ett ned:

Det finns alltså jättemånga luckor! Tänkt så förskräckt Ulf ska bli när han upptäcker det.





*Språkpolisen Ulf får heta just Språkpolisen Ulf för att hans inlägg i tidningen är under rubriken språkpolisen. Man kan alltså ana att han själv ser sig som en språkpolis. Det finns till och med de som är stolta över att vara språkpoliser. Har jag hört.



Striden om hen

Tips och trixPosted by Anna Mon, January 07, 2019 13:32:53

Jag har äntligen lyckats ta mig tid att lyssna på den fenomenala radiodokumentären Striden om hen. Det är, som alltid, otroligt intressant att höra hur provocerade människor kan bli av språk. Men det som är bäst med den här dokumentären är att det belyser det innovativa med hen, och också hur vissa människor relativt oproblematiskt tog till sig ordet. Det är fint. Ett ord är ju inget att tjafsa om!

Lyssna gärna på dokumentären, till exempel här: Striden om hen.





Ibland får man bita sig i tungan

Bli en textkompisPosted by Anna Fri, November 30, 2018 09:23:14

För ett tag sedan mötte jag en blivande språkpolis. Den unge mannen och jag känner inte varandra, vi hjälpte bara till vid samma arrangemang. Trots denna distans mellan oss, både i ålder och familjaritet hade den unge mannen inga problem med att släppa fram en språkpolis. Anledningen var ett enda litet ord.

Jag uttalar kex med hårt k. Så gjorde man där jag växte upp. Jag har inte valt det, det har bara blivit så av en slump. Av samma sorts slump säger andra cheks. Inga konstigheter med det. Och ändå, när jag sa ordet kex så tillät sig den unge mannen att direkt påpeka: Cheks heter det.

Gör det?

Om man talar relativt bra svenska så finns det ingen som helst risk att missförstå orden kex och chex. Båda tolkas som samma sak. Möjligen tänker vi på olika typer av kex, beroende på vad vi tycker är godast, men det är alltså helt onödigt att bekymra sig över uttalet, och en ganska larvig och tröttsam språklig debatt. Det största problemet med den är att den är en inkörsport till inlärd irritation, för någon har ju lärt den unge mannen att det är okej att påpeka uttalsvariation med en negativ ton, det har han inte hittat på själv.

Ibland är det svårt att vara språkkonsult och istället kommer den lättstötta språkbrukaren fram. Den som faktiskt vill gå i försvar och säga: Nähä, det heter kex för ordet kommer mer största sannolikhet från det engelska ordet cakes som uttalas med hårt k.

Men den här gången vann språkkonsulten, den som skakade av sig den inlärda irritationen och bara konstaterade: Jaha, du säger cheks, det gör inte jag. Där ser man.



En språkvetares korståg

Bli en textkompisPosted by Anna Mon, November 19, 2018 10:52:22

I förra veckan skrev Lena Lind Palicki en krönika i svenska dagbladet som belyste den spricka som finns mellan språkvetare och språkanvändare när det gäller det svenska språkets försvar. Den handlade om att språkvetare ofta blir anklagade för att vara för tillåtande när det gäller språklig variation. Det här är väldigt vanligt förekommande och som språkvetare lär man sig snabbt att den agenda man själv har inte är densamma som för språkbrukare i allmänhet.

Jag tycker naturligtvis att det är bra att arbeta alla typer av språkliga frågor, men vissa frågor ställs endast i syfte att få medhåll, den som frågar vill helt enkelt få bekräftat att den har rätt.

Till exempel:

Det här svaret leder troligtvis till en nöjd frågeställare.

Men:

Det här leder troligtvis till en missnöjd frågeställare eftersom det belyser en förändring i språket.


Alla som arbetar med språk inser hur frustrerande det kan vara att få den här typen av svar. Det är jobbigt att känna att man är tvungen att lära om hela tiden. Men det stjäl onödig energi att irritera sig över det. Att försöka behålla ett sätt att skriva eller tala när de flesta andra gör på ett annat sätt kommer bara att leda till frustration. Om den största mängden människor använder språket på ett visst sätt så blir det till slut rätt, så enkelt är det.

Och som Lena Lind Palicki skriver är denna typ av aktivism inget för språkvetare. Dels för att det som sagt är en ganska fruktlös kamp att försöka gå emot det som språkbrukare vill, dels för att det finns språkliga frågor med större perspektiv som således gör mer nytta för fler människor.

Som språkkonsult är jag skolad till att uppmana till att skriva klarspråk, men som person och språkvetare är jag också aktivist för klarspråk och den demokratiska rättigheten att förstå. Om ni har läst mina tidigare inlägg så vet ni även att jag för en (något lågmäld) aktivistisk kamp för att förbättra tillvaron för dem som tycker att språk är svårt. Jag har en ganska låg toleransnivå för inlärd irritation (så kallade språkpoliser), helt enkelt för att det inte hjälper språkbrukaren. Detta vill jag förändra genom att skapa nya förutsättningar för samtalet om språk och skrivande. Vi behöver bli fler textkompisar helt enkelt. Är det någon som vill följa med på mitt korståg?





Ps. Du kan läsa Lena Lind Palickis intressanta krönika genom att klicka här.



Förkunskap är det absolut viktigaste för läsbarheten

Tips och trixPosted by Anna Tue, November 06, 2018 11:07:21

Det är svårt att mäta hur läsbar en text är. Det finns bra forskning som visar hur man läser, och det finns viss forskning om vad som gör en text lätt eller svår, men oftast är det en blandning av olika faktorer som försvårar läsningen.

Det absolut största hindret att komma över är dock en begränsad förförståelse för ämnet. Om jag läser en text som handlar om språk så har jag stor förkunskap, och det är sannolikt att jag inte tycker att den är lika svår som en text om till exempel teknik eller filosofi där jag har liten förkunskap. Det kan verka självklart, men ändå produceras så många texter där det inte tas någon hänsyn till mottagarens brist på förkunskap.

Jag stötte på ett exempel på detta nyligen när jag fick bolånepapper från min bank. I vanliga fall när jag möter språk så analyserar jag intressanta aspekter av det. Men med en hög bankpapper framför mig förvandlades jag till en frustrerad användare. Och problemet var min bristande förförståelse.

Texter i arbetslivet ingår ofta i en så kallad textkedja. Det innebär att en text kan hänga ihop med en (eller flera) andra texter, till exempel genom hänvisningar till varandra. För en insatt kan textkedjan vara uppenbar, men för den som saknar förkunskap blir det som en mur till texten. Med fem olika bankdokument framför mig var det uppenbart att detta var en textkedja som jag hade en liten förståelse för. Det var för mig helt omöjligt att förstå hur all dokumentation hängde ihop.

Det är ju så klart svårt som skribent att veta hur mycket, eller lite, läsaren vet. Men det är bra att se på sina texter med väldigt kritiska ögon, och försöka förutse vad mottagaren kan tycka är svårt. Skickar man, som min bank, flera olika dokument så kan man till exempel skicka med en förteckning över dokumenten med en förklaring vad de är till för och hur de hänger ihop. På det sättet skulle skribenten ha hjälpt mig att öka min förståelse så att jag lättare hade kunnat navigera texterna. Ett annat sätt att öka förförståelsen är att förklara terminologi och att undvika interna förkortningar och jargong.

Så anta inte att din läsare förstår, utan förklara. Låt gärna någon som inte är insatt i ämnet läsa igenom din text. Ingen blir frustrerad av att en text är för enkel, men många av en text som är rörig och svår.



Vem är du när språket förändras?

SpråkspaningarPosted by Anna Wed, October 24, 2018 13:13:07

När man pratar om språk och kommunikation möter man ofta ordet förfall. Det är ett intressant ord som väldigt starkt visar talarens relation till andra språkbrukare. För språket förfaller inte av sig självt, det är ju de som använder språket på ”fel” sätt som orsakar förfallet.

De som ser på språket som något som förfaller har alltså satt sig själva på rätt sida av språkbruket. Vad de gärna glömmer är att språket ständigt förändras. För dem som ville behålla plurala verbformer sågs den förenklingen kanske som ett förfall. ”Vadå vi är? Vi ÄRO heter det!”

Många som bekymrar sig för förfallet uttrycker också en sorts oro för att språket blir torftigt och riskerar att dö ut. Vad de missar är att bara för att de ord och uttryck som de själva är vana vid försvinner behöver det inte betyda att språket minskar. Det sker nog en tillräckligt god påfyllning av nya ord för att vårt språk ska överleva. Människor har en önskan att uttrycka sig, och vill man att någon ska lyssna ja då ser man nog till att skaffa sig ett dynamiskt och intressant språk, oavsett om orden är gamla eller nya.

Det är tryggt med det som vi är vana och familjära med. Om någon är inne och petar i det som vi känner till så går vi gärna i försvar. Vi vill tro att det som vi har lärt oss alltid är sant. Men likaväl som att världskartan har ritats om ett antal gånger, har också språket förändrats och ritats om. Det tillkommer nya människor som tillför nya ord och nya betydelser. Spännande eller skrämmande?

Vissa går i språklig frammarsch andra försöker sträva emot. Men det finns ett ganska bekvämt mittenalternativ: att acceptera språklig förändring och vara nyfiken på vad som händer med språket. Det innebär inte att man måste använda alla nya sätt att uttrycka sig om man inte vill, men att man tillåter sig själv att smaka på det nya. Vem vet, till slut kanske man hittar något att tillföra sitt eget språk. Det kan ju aldrig vara ett förfall.

Dagens lästips har något år på nacken, men är fortfarande intressant och det belyser fenomenet oro för förfall så galant att det borde ha en egen högtidsdag:

Känd författare ojar sig över språkets förfall här.

Replik som belyser känd svensk författares felaktigheter här.



Next »